Om att släcka en eld
En sak som är ganska intressant med mitt jobb som har fått mig att fundera väldigt mycket kring hur en människa fungerar är att jag ständigt möter så många olika individer. Personer med en positiv anda, andra som bara osar negativitet som ger en huvudvärd utan dess like. Personer som redan från början har bestämt sig för att allt redan innan besöket kommer att vara dåligt. Det finns många som kommer ensamma. En del kan jag bli sådär extremt avunsjuk på. De sätter sig ner, ofta beställer de in ett glas rött, gärna en förrätt till det. De ler varje gång jag passerar och jag får en härligt känsla av att personen sitter där och myser alldeles ensam. Den känner sig stark. Jag börjar ofta fantisera om hur denna gäst har haft en lång och tuff arbetsvecka som äntligen gått mot sitt slut. Det är fredag och hos personen infinner det sig världens bästa helgkänsla. Jag tänker ofta att personen har vart på gymmet, svettat och tagit ut sig till tusen. Nu har hon/han precis duschat, gjort sig fin och känner sig sådär riktigt värd ett glas vin och en god middag. Det kan göra mig riktigt avundsjuk.
Sen finns det även den bittra ensamma varianten som är bitter på hela världen för att hon/han just får sitta där ensamma, istället för att njuta av sin egentid. Denna typ av gäst vill gärna ha det största bordet och kan verkligen inte förstå varför han/hon skulle göra mig en förtjänst genom att ta ett bord anpassat för två personer. Nejnej, att förstöra så mycket som möjligt och ha den sämsta förståelsen får denna person att bara må så mycket bättre.
Jag skulle kunna prata en evighet om alla dessa olika individer som kommer inom resturangen och var och en sätter igång mitt huvud på ett eller annat sätt. Jag försöer läsa, känna av vem personen är, vad den tänker och så vidare. Människan är sjukt intressant.
Hur som helst. I förra veckanm det var en måndag, så kommer det in en tjej som verkar vara i samma ålder som mig. Hon hade bokat bord. Jag hade lite svårt att släppa henne med blicken för hon var så otroligt vacker. Hon var tjejig och hade lockat sitt långa hår och satt på sig en vit enarmad vit klänning som satt perfekt. Hon var vacker, glad och lugn. Jag minns att jag blev sådär härligt avundsjuk på henne. Det var måndag, hon väntade på sin pojkvän, hon var fin och uppklädd, förväntansfull och allt det där. Hon började med ett glas cava medan hon med ett leende satt och väntade på sin käraste. Sin käraste som tog lång tid på sig att komma, väääldigt lång tid. Tjejen började bli nervös och en aning generad med tanke på att hennes dejt inte verkade dyka upp. Eftersom att hon förbeställt mat dök varmrätten upp och hon började smått pilla på den. Hennes aptit var inte stor, och det där stora glada förväntansfulla ansiktet fanns inte längre där.
Jag fick ont i magen, gick fram till bordet..Det ända bordet på resturangen som det faktiskt satt en gäst vid. Hon var ensam på en tom resturang. Jag frågade henne om hennes pojkvän inte skulle dyka upp och hon svarade mig genom att skaka på huvudet. Hon berättade att hon kommit med flyget eftersom att hon inte bor i oslo. Hon och hennes pojkvän hade bestämt sedan en lång tid tillbaka att hon skulle komma denna dag. De hade riktigt letat efter en lucka i kalendern för att få allt gå ihop. Istället satt hon nu där, med ett meddelande öppet på telefonen som sa att han inet tänkt att komma, att han får förlklara sig en annan dag.
Där snackar vi om att släcka en eld. Om att såra någon. Att vara en idiot, ett ego. Att förlora någons tillit. Klockan började bli mycket och jag var tvungen att börja stänga resturangen. Hon frågade om det var okej att sitta kvar tills jag lämnat resturangen. Självklart fick hon det...
Tillsist gick jag fram till hennes bord, tog bord desserten "sött sällskap för två" som knappt var rörd. släckte ljuset vid hennes bord och gav ett nummer till ett hotell som hon kunde sova på.
orättvis kväll.
